Nu ska jag ta en stund för att skriva om en av vår tids största ledare, hans namn finner ni i titeln. Jag beundrar honom nästan för mycket för att uttala hans namn. För er som inte har så stor kunskap om det forna sovjets områden, bör väll skrivas att detta inlägg är en hyllning till turkmenistans avlidne president (må hans ande alltid vägleda det turkmenska folket) Saparmurat Nijazov.
Utan honom skulle Turkmenistan falla i mörker. Han var landets ryggrad och det är inte för intet att han i valet 1992 fick 99,5 % av rösterna. Han var så stor att han försökte ge turkmenerna den största gåvan, att bygga deras land som en avbild av sig själv. Detta är inte mer än rätt då som Saparmurat sade, Turmenistan hade inte någon kultur innan honom. Bland annat har han givit turkmenistan en av de största skrifterna känd för människan d.v.s Själens bok (som han själv skrivit). Det är mestadels denna skrift som används i undervisningen i landet samt andra skrifter och tal han lämnat efter sig. Det är också dessa skrifter som finns i landets bibliotek.
Han har låtit resa stora monument över sig själv (stora delar av huvudstaden Asjchabad rymmer monument), det mest kända är neutralitetsbågen som hyser en guldstaty av Saparmurat som står på en roterande skiva så att statyn alltid är vänd mot solen.
Det finns många fler exempel på hans storhet och folkets kärlek till honom, men jag känner att detta inlägg är långt nog, så jag får avsluta med att skriva (med lite smärta i bröstet) att den store ledaren dog den 21 december 2006. Jag kan inte påstå att sorgen försvunnit, det kanske den aldrig gör, inte vet jag. Jag vet bara en sak, att Saparmurats Nijazovs ande lever vidare och vägleder oss.
Ps. I hans ära borde vi göra om Sverige till en turkmensk republik. Ds.
Your's sinserly Philip
fredag 15 juni 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
